frokendressyr

Ibland undrar man verkligen varför man utsätter sig för detta, varför man aldrig kan svälja stoltheten och ge upp. När man kämpar och kämpar dag in och dag ut, när man offrat allt. När man sätt sig fan på att aldrig ge upp, för ger man upp är man en förlorare. Att försökta se det positiva när allt bara känns becksvart. Att aldrig få känna framgången av all den tid man lagt ner, för motgången är alltid på besök allt oftare. När man ger allt men inte får något tillbaka. När man tränar bara för att man hoppas att det kanske för en gångs skull kan gå bra, men man sedan får komma hema besviken.

Ibland undrar jag verkligen varför jag gör det jag gör, varför jag utsätter mig för något som detta, varför jag offrar allt men inte får någonting tillbaka, någon gång. När jag får kämpa för vartenda hinder, när hästen inte kan bjuda på sig själv för en sekund.

Ibland önskar jag att jag med fått ha en såndär häst som man bara kan sitta på och styra, och inte en svårriden känslig häst som man måste övertyga i varenda steg. Jag vet att min häst är svår, att det krävs så otroligt mycket mer för att få henne att gå bra, att det krävs perfektion i varenda språng och anridning. Jag vet att det inte är bara jag som tycker att hon är svårriden, att det inte är bara jag som har problem med henne. Men trots det är det alltid jag som får ta smällen och det är alltid jag som får känna mig misslyckad.

Nu är det väl bara att ladda om inför Peterträning på lördag, hoppas att han har något tips på hur jag ska rida henne och kanske till och med att han rider henne en stund.

Frida