25 månader
Idag är det exakt 25 månader sen min bästa vän flyttade ifrån mig. I 4 år 1 månad och 3 dagar var han min. Tornado kom in i mitt liv under de svåraste månader jag någonsin upplevt, han var min stöttepelare och tröst och det låter dramatiskt, men Tornado var en stor anledning till att jag orkade gå igenom det som hände och att jag därför kan sitta här och skriva detta inlägg.
Han var mitt ödes häst. Han var allt, som jag inte ville ha. Som 12 årig tjej så hade jag en bild av den vackra perfekta, duktiga tävlingshästen, istället fann jag en mager, missvårdad, rädd ponny och jag föll handlöst. Han var vild och busig och inte alls den perfekta hästen för en rädd 12 årig tjej med med rädda, okunniga föräldrar, men han blev det. Jag gav ponnyn namnet Tornado, ett namn som kom att passa honom bättre än jag kunde ana.
Den 16 oktober 2004 flyttade Tornado hem och två dagar senare började helvetet. Tornado må va snäll som ett lamm när jag stod brevid honom på marken, men när jag satt upp förvandlades han till ett monster. Jag grät varenda dag i ett halvår i skräck av att behöva rida honom. Han galopperade iväg när man satt upp, stegrade sig om man lyckades komma upp och stack om man hade klarat av det tidigare. Tornado var 6 år gammal när jag köpte honom, han var riden i 2 veckor hos hästhandlaren som importerat honom och han hade varit mycket missskött i Spanien, där han kom ifrån. Tornado hade ingen tillit till människor och han var rädd, det var därför han betedde sig dumt när jag red, han var ingen elak ponny.
Jag älskade Tornado och vägrade att ge upp, jag trotsade min rädsla varenda dag under flera års tid för jag visste att det fanns något bakom den långa, tjocka pannluggen, det fanns en vilja att bli älskad, en vilja att lyckas.
Vi var lika på det sättet jag och Tornado. Vi ville saker och vi kämpade för det.
Att jag beslutade att sälja Tornado efter 4 år tillsammans var det tuffaste beslut jag någonsin tagit, men det var också det mest osjälviska beslutet och jag är stolt över att jag lyckades genomföra det. Tornado är en vinnare, han älskar att visa upp sig. Det hade varit själviskt att behålla honom när jag inte kunde låta honom göra det han älskar.
Men de 4 år vi fick tillsammans och den utveckling vi gjort finns alltid i minnet. Från att knappt våga sitta på hans rygg till, från att ha haft tre varv runt ridhuset för att kunna stanna efter ett hinder, från att inte kunnat sitta upp själv på honom till att utföra en perfekt skänkelvikning, till att tävla på 1,10cm banor, till att kunna galoppera över ett fält.
Ingen trodde på oss, men vi visste att vi kunde och vi visade dem minnsann.
25 månader har jag varit utan Tornado ändå är min kärlek lika stark som den var då. Tornado var en häst på miljonen, en häst få får uppleva.
Han var mitt ödes häst. Han var allt, som jag inte ville ha. Som 12 årig tjej så hade jag en bild av den vackra perfekta, duktiga tävlingshästen, istället fann jag en mager, missvårdad, rädd ponny och jag föll handlöst. Han var vild och busig och inte alls den perfekta hästen för en rädd 12 årig tjej med med rädda, okunniga föräldrar, men han blev det. Jag gav ponnyn namnet Tornado, ett namn som kom att passa honom bättre än jag kunde ana.
Den 16 oktober 2004 flyttade Tornado hem och två dagar senare började helvetet. Tornado må va snäll som ett lamm när jag stod brevid honom på marken, men när jag satt upp förvandlades han till ett monster. Jag grät varenda dag i ett halvår i skräck av att behöva rida honom. Han galopperade iväg när man satt upp, stegrade sig om man lyckades komma upp och stack om man hade klarat av det tidigare. Tornado var 6 år gammal när jag köpte honom, han var riden i 2 veckor hos hästhandlaren som importerat honom och han hade varit mycket missskött i Spanien, där han kom ifrån. Tornado hade ingen tillit till människor och han var rädd, det var därför han betedde sig dumt när jag red, han var ingen elak ponny.
Jag älskade Tornado och vägrade att ge upp, jag trotsade min rädsla varenda dag under flera års tid för jag visste att det fanns något bakom den långa, tjocka pannluggen, det fanns en vilja att bli älskad, en vilja att lyckas.
Vi var lika på det sättet jag och Tornado. Vi ville saker och vi kämpade för det.
Att jag beslutade att sälja Tornado efter 4 år tillsammans var det tuffaste beslut jag någonsin tagit, men det var också det mest osjälviska beslutet och jag är stolt över att jag lyckades genomföra det. Tornado är en vinnare, han älskar att visa upp sig. Det hade varit själviskt att behålla honom när jag inte kunde låta honom göra det han älskar.
Men de 4 år vi fick tillsammans och den utveckling vi gjort finns alltid i minnet. Från att knappt våga sitta på hans rygg till, från att ha haft tre varv runt ridhuset för att kunna stanna efter ett hinder, från att inte kunnat sitta upp själv på honom till att utföra en perfekt skänkelvikning, till att tävla på 1,10cm banor, till att kunna galoppera över ett fält.
Ingen trodde på oss, men vi visste att vi kunde och vi visade dem minnsann.
25 månader har jag varit utan Tornado ändå är min kärlek lika stark som den var då. Tornado var en häst på miljonen, en häst få får uppleva.
