Vem kan lyckas?
Ja, den ständiga frågan är just den, vem är det som kan lyckas i denna sporten?
De som säger att man kan komma till toppen utan pengar ljuger, så mycket kan vi säga. Att komma till toppen kräver pengar. Att åka och tävla kräver pengar, mycket pengar! Att ligga ute på vägarna och köra till tävlingarna, betala startavgifter och sedan ha ibland ha övernattning till sig och sin ponny/häst är dyrt, väldigt dyrt. Större delen av de som rider i toppen har pengar och finansierar sin satsning med hjälp av familjen. Vissa har hjälp av någon sponsor. Men för att få sponsorpengar krävs det att man presterar, man vill ju självklart att sitt märke ska förknippas med framgång.
Att rida i toppen kräver allt som oftast minst två hästar, gärna fler. En bra tränare/mentor och gärna ytterliggare en. Det kräver medengagerade personer (oftast föräldrar) som kör och stöttar med markservice och tid är pengar.
Alla har inte möjlighet att få rida i toppen, även om de har allt i ryttarväg som krävs. För i ridning räcker det inte att ha talang, ambitioner och vilja (även om det självklart är en viktig del av det hela), vilket du i andra sporter ofta kan ta dig hur långt som helst på. Att satsa inom ridsport och att satsa inom fotboll ( t ex) är som två olika planeter. Fotboll kräver ett par skor, ett par benskydd och att betala tränings- och klubbavgiften en gång per år. Den summan är ungefär vad 1 ½- 2 vecka-/or med egen häst kostar, och då räknade jag på ett par riktigt dyra skor. Ridning kräver kapital, det är inga fattiglappar som håller på inom tävlingsridningen.
Detta är något jag tycker är synd, det finns så många tjejer som är så fantastiskt duktiga, som hasr ett brinnande intresse och en kämpaanda starkare än många som rider i sk. Toppen. Men dessa tjejer får ingen chans att vissa upp sig. Nu tänker troligtvis alla ni på de där ridskoletjejerna som inte fått någon egenhäst och som tar stalljouren på helgen för att kunna betala ridlektionen på veckan. Jag pratar om större delen av Sveriges ryttare, större delen av de ryttare som har ambitionen, viljan och inställningen för att komma långt, men som inte har råd.
Se på mig själv tillexempel. Sedan jag fick min första ponny när jag var 11-12 år har jag velat komma till högsta nivå. Jag har satsat allt på detta och offrat extremt mycket för detta. Jag har tackat nej till mina vänner oräkneliga gånger, så många gånger att jag nu skäms varje gång jag måste säga nej till en tjejkväll eller fest. Jag tackade nej till ett elitseriekontrakt inklusive jobb i innebandyn. Jag har tackat nej till sommarjobb och semestrar för att jag har satt hästarna före. I 7-8 år har jag offrat allt för hästarna för att jag haft viljan att nå toppen. Men att nå dressyrtoppen med en framavlad hopphäst utan supersteg och som dessutom bara är 7 år, ja det är nästan omöjligt. Men att köpa ytterliggare en häst, nej, det skulle jag aldrig få mamma och pappa att göra.
Mina föräldrar är inte fattiga, inte alls, nu menar jag inte att vi är rika, men vi har det bra. Men, jag har två syskon, två syskon som är helt ointresserade av hästar. Ska mina föräldrar avstå från semestrar och annat som mina syskon vill göra för att ha råd att låta mig satsa, nej det skulle inte vara rätt. Jag har helt enkelt fått inse att jag får rida på de villkor jag har, med de förutsättningar som erbjuds och jag kommer inte att ha de ekonomiska förutsättningarna att nå toppen, inte än på många år.
Men jag har hellre en bra familj där alla är lika mycket värda, där allas behov kommer tillvara och ingen bortprioriteras. För är det något som gör mig upprörd är det alla de där ponnymammorna som lever drömmarna genom ett av sina barn, där de satsar, lägger all tid och alla pengar på det ridande barnet och det barn som inte rider glöms bort. Det finns inga pengar att tillgodose det barnets viljor, det finns ingen tid att erbjuda det barnet. Det är enligt mig ingen bra förälder som gör så, men tyvärr är det VÄLDIGT vanligt.
Visst har jag ibland önskat att mina föräldrar bara hade mig, då hade jag haft helt andra förutsättningar att nå min dröm, eller iallafall att mina syskon också kunde gillat hästar. Då hade de kunnat lägga mer pengar på hästsporten utan att bortprioritera någon annan. Men samtidigt är jag nöjd och glad över att jag har mina syskon och att mina föräldrar är så otroligt bra och rättvisa.
Ridsporten handlar om pengar, det kan ingen komma ifrån. Och tyvärr är det bara de ryttare som har pengar, talang och vilja som når toppen, den som bara har de två sista egenskaperna kommer inte att nå toppen!
De som säger att man kan komma till toppen utan pengar ljuger, så mycket kan vi säga. Att komma till toppen kräver pengar. Att åka och tävla kräver pengar, mycket pengar! Att ligga ute på vägarna och köra till tävlingarna, betala startavgifter och sedan ha ibland ha övernattning till sig och sin ponny/häst är dyrt, väldigt dyrt. Större delen av de som rider i toppen har pengar och finansierar sin satsning med hjälp av familjen. Vissa har hjälp av någon sponsor. Men för att få sponsorpengar krävs det att man presterar, man vill ju självklart att sitt märke ska förknippas med framgång.
Att rida i toppen kräver allt som oftast minst två hästar, gärna fler. En bra tränare/mentor och gärna ytterliggare en. Det kräver medengagerade personer (oftast föräldrar) som kör och stöttar med markservice och tid är pengar.
Alla har inte möjlighet att få rida i toppen, även om de har allt i ryttarväg som krävs. För i ridning räcker det inte att ha talang, ambitioner och vilja (även om det självklart är en viktig del av det hela), vilket du i andra sporter ofta kan ta dig hur långt som helst på. Att satsa inom ridsport och att satsa inom fotboll ( t ex) är som två olika planeter. Fotboll kräver ett par skor, ett par benskydd och att betala tränings- och klubbavgiften en gång per år. Den summan är ungefär vad 1 ½- 2 vecka-/or med egen häst kostar, och då räknade jag på ett par riktigt dyra skor. Ridning kräver kapital, det är inga fattiglappar som håller på inom tävlingsridningen.
Detta är något jag tycker är synd, det finns så många tjejer som är så fantastiskt duktiga, som hasr ett brinnande intresse och en kämpaanda starkare än många som rider i sk. Toppen. Men dessa tjejer får ingen chans att vissa upp sig. Nu tänker troligtvis alla ni på de där ridskoletjejerna som inte fått någon egenhäst och som tar stalljouren på helgen för att kunna betala ridlektionen på veckan. Jag pratar om större delen av Sveriges ryttare, större delen av de ryttare som har ambitionen, viljan och inställningen för att komma långt, men som inte har råd.
Se på mig själv tillexempel. Sedan jag fick min första ponny när jag var 11-12 år har jag velat komma till högsta nivå. Jag har satsat allt på detta och offrat extremt mycket för detta. Jag har tackat nej till mina vänner oräkneliga gånger, så många gånger att jag nu skäms varje gång jag måste säga nej till en tjejkväll eller fest. Jag tackade nej till ett elitseriekontrakt inklusive jobb i innebandyn. Jag har tackat nej till sommarjobb och semestrar för att jag har satt hästarna före. I 7-8 år har jag offrat allt för hästarna för att jag haft viljan att nå toppen. Men att nå dressyrtoppen med en framavlad hopphäst utan supersteg och som dessutom bara är 7 år, ja det är nästan omöjligt. Men att köpa ytterliggare en häst, nej, det skulle jag aldrig få mamma och pappa att göra.
Mina föräldrar är inte fattiga, inte alls, nu menar jag inte att vi är rika, men vi har det bra. Men, jag har två syskon, två syskon som är helt ointresserade av hästar. Ska mina föräldrar avstå från semestrar och annat som mina syskon vill göra för att ha råd att låta mig satsa, nej det skulle inte vara rätt. Jag har helt enkelt fått inse att jag får rida på de villkor jag har, med de förutsättningar som erbjuds och jag kommer inte att ha de ekonomiska förutsättningarna att nå toppen, inte än på många år.
Men jag har hellre en bra familj där alla är lika mycket värda, där allas behov kommer tillvara och ingen bortprioriteras. För är det något som gör mig upprörd är det alla de där ponnymammorna som lever drömmarna genom ett av sina barn, där de satsar, lägger all tid och alla pengar på det ridande barnet och det barn som inte rider glöms bort. Det finns inga pengar att tillgodose det barnets viljor, det finns ingen tid att erbjuda det barnet. Det är enligt mig ingen bra förälder som gör så, men tyvärr är det VÄLDIGT vanligt.
Visst har jag ibland önskat att mina föräldrar bara hade mig, då hade jag haft helt andra förutsättningar att nå min dröm, eller iallafall att mina syskon också kunde gillat hästar. Då hade de kunnat lägga mer pengar på hästsporten utan att bortprioritera någon annan. Men samtidigt är jag nöjd och glad över att jag har mina syskon och att mina föräldrar är så otroligt bra och rättvisa.
Ridsporten handlar om pengar, det kan ingen komma ifrån. Och tyvärr är det bara de ryttare som har pengar, talang och vilja som når toppen, den som bara har de två sista egenskaperna kommer inte att nå toppen!
