Ingen hoppträning idag...
Onsdagar brukar innebära hoppträning, men inte idag. Grodan har gått mycket det senaste och hoppade otroligt bra två träningar föraa veckan och då väljer jag att låta henne ta det lite lungt under veckan och ska istället jobba henne över hinder till helgen. Så istället för att "vrålköra" med hoppning nu, så låter jag henne ta det lite lungt och suga in det hon gjorde senast och jobba henne lite extra på marken.
Tidigare har jag alltid hållt med när någon sagt att dressyren är lika viktigt som hoppningen för en hopphäst, men det är först på Grodan jag faktiskt kännt att detta påstående stämt.
Grodan var (är) svårriden. Inte på det sättet att hon är het, studsar, brallar och liknande. Utan Grodan kräver att man rider väl, hon kräver att man har kontroll. När jag fick henne var hon inte dressyrriden så mycket och i början så red jag bara "hoppdressyr" i hoppsadel och jobbade henner mer på det sättet som många ofta arbetar sina hopphästar. Men när man satte upp ett hinder så tappade jag all kontroll, jag styrde och hoppades på det bästa. La henne gärna stort för det var enklast att få bra språng då.
Detta funkade ett tag och hon hoppade det mesta. Men sen började hon, som många andra hästar, att testa mig. Nu krävde hon mer än att jag styrde mot hindren. Hon krävde att jag började rida. Jag blev rädd när hon började bråka och jag tappade förtroendet till henne. Det gick så långt som att jag fick sitta och hoppa banor på 60 cm på hoppträningarna för att jag blev för rädd för att hoppa. Sakta men säkert kom vi uppåt, men jag hade fortfarande inte kontroll och fötroende för henne. Jag flög av i stortsett varje gång ett hinder var inblandat i en träning (min tränare fick till och med sätta upp extragrindar på sin bana eftersom Grodan slängde av mig och stack). Varje gång jag flög av blev jag mer och mer rädd. Tillslut så gav jag upp hoppningen efter en misslyckad tävling. Jag ville aldrig mer se ett hinder i hela mitt liv. Då började jag tävla mer dressyr, vilket såklart var jättekul då det gick bra.
Hela sommaren red jag dressyr, jag hoppade nog 3 gånger på lika många månader (och då var jag ändå uppstallad hos min tränare). På hösten började vi träna hoppning igen och det gick bra. För varje träning gick det bättre och bättre, det var inga höga höjder, men känslan var bra.
Sen när vintern började komma så steg hinderhöjden, fortfarande var jag rädd så fort hindret var över 90cm men jag vågade ändå lita på Grodan. Att vi den senaste träningen var uppe och hoppade på hinder närmare 130 cm utan att det fanns en enda tvekan i hästen var som en seger för mig. Jag trodde aldrig att vi skulle komma över och känslan när vi lyft från marken var otrolig. Hade jag kunnat med hade jag garanterat börjat gråta, men det kändes lite mesigt att göra framför Peter.
Många tycker jag har varit bortskämd. Att jag fått en superfin häst med massvis av kapacitet för mycket pengar och tyckt det varit konstigt att jag inte lyckats, men jag har alltid fått stänga öronen och trott på mig själv även om jag tvekat många, många gånger. Jag tror fortfarande inte att jag kommer att bli en hoppryttare, jag är alldeles för rädd för det.
Jag lånar en kär väns motto (några vet säkert vem det är?)
"It´s not a shame falling down, It´s a shame not rising"
Troligen kommer både jag, du och alla andra få en svacka! Tänk på detta ordspråket då, svackor får alla och det går inte göra något åt, det enda du kan göra är att se till att inte ge upp!
Frida
Tidigare har jag alltid hållt med när någon sagt att dressyren är lika viktigt som hoppningen för en hopphäst, men det är först på Grodan jag faktiskt kännt att detta påstående stämt.
Grodan var (är) svårriden. Inte på det sättet att hon är het, studsar, brallar och liknande. Utan Grodan kräver att man rider väl, hon kräver att man har kontroll. När jag fick henne var hon inte dressyrriden så mycket och i början så red jag bara "hoppdressyr" i hoppsadel och jobbade henner mer på det sättet som många ofta arbetar sina hopphästar. Men när man satte upp ett hinder så tappade jag all kontroll, jag styrde och hoppades på det bästa. La henne gärna stort för det var enklast att få bra språng då.
Detta funkade ett tag och hon hoppade det mesta. Men sen började hon, som många andra hästar, att testa mig. Nu krävde hon mer än att jag styrde mot hindren. Hon krävde att jag började rida. Jag blev rädd när hon började bråka och jag tappade förtroendet till henne. Det gick så långt som att jag fick sitta och hoppa banor på 60 cm på hoppträningarna för att jag blev för rädd för att hoppa. Sakta men säkert kom vi uppåt, men jag hade fortfarande inte kontroll och fötroende för henne. Jag flög av i stortsett varje gång ett hinder var inblandat i en träning (min tränare fick till och med sätta upp extragrindar på sin bana eftersom Grodan slängde av mig och stack). Varje gång jag flög av blev jag mer och mer rädd. Tillslut så gav jag upp hoppningen efter en misslyckad tävling. Jag ville aldrig mer se ett hinder i hela mitt liv. Då började jag tävla mer dressyr, vilket såklart var jättekul då det gick bra.
Hela sommaren red jag dressyr, jag hoppade nog 3 gånger på lika många månader (och då var jag ändå uppstallad hos min tränare). På hösten började vi träna hoppning igen och det gick bra. För varje träning gick det bättre och bättre, det var inga höga höjder, men känslan var bra.
Sen när vintern började komma så steg hinderhöjden, fortfarande var jag rädd så fort hindret var över 90cm men jag vågade ändå lita på Grodan. Att vi den senaste träningen var uppe och hoppade på hinder närmare 130 cm utan att det fanns en enda tvekan i hästen var som en seger för mig. Jag trodde aldrig att vi skulle komma över och känslan när vi lyft från marken var otrolig. Hade jag kunnat med hade jag garanterat börjat gråta, men det kändes lite mesigt att göra framför Peter.
Många tycker jag har varit bortskämd. Att jag fått en superfin häst med massvis av kapacitet för mycket pengar och tyckt det varit konstigt att jag inte lyckats, men jag har alltid fått stänga öronen och trott på mig själv även om jag tvekat många, många gånger. Jag tror fortfarande inte att jag kommer att bli en hoppryttare, jag är alldeles för rädd för det.
Jag lånar en kär väns motto (några vet säkert vem det är?)
"It´s not a shame falling down, It´s a shame not rising"
Troligen kommer både jag, du och alla andra få en svacka! Tänk på detta ordspråket då, svackor får alla och det går inte göra något åt, det enda du kan göra är att se till att inte ge upp!
Frida
Kommentarer
Trackback
